Ska man våga prata om självmord eller hur ska ni ha det?
I januari förra året brottades jag med både sorg och ilska. I december, månaden innan, valde nämligen en vän till mig att ta sitt liv och i januari begravdes hon. Jag sörjde för min kompis och var arg på hur folk omkring mig betedde sig.

Det luskades i vad som hade hänt, skrevs elaka saker om mig och mina vänner på nätet och rykten spreds vilt. På ett sätt ville jag bara prata om allt på bloggen, berätta vad som hade hänt, vad jag och mina vänner gått igenom och hur jag faktiskt mådde. Det kändes som att jag behövde försvara mig och förklara att jag var ledsen. Men i respekt för henne så höll jag allt borta från allmänhetens ljus och skrev ett inlägg och bad om att få sörja i fred.

Jag valde att hantera sorgen privat, grät när ingen såg, spenderade många kvällar med pojkvän och mina vänner för att bearbeta allt. Utåt sett var allt som vanligt. Jag postade inget om henne på instagram eller bloggen. Då kanske folk skulle sluta skriva skit.

Men det hjälpte inte. För då skrev folk på bland annat appen Jodel att jag var en dålig kompis som postade bilder från middagar, drack vin med mina vänner och försökte fortsätta med livet.

Hur jag än gjorde så blev jag bränd. Pratade jag om det så försökte jag söka uppmärksamhet, pratade jag inte om det så var jag en dålig kompis.

Folk säger att man ska våga prata om självmord och psykisk ohälsa, men då måste fler våga lyssna utan att döma eller utvärdera om personen "är tillräckligt ledsen". En vacker dag kommer du som läser det här behöva prata eller lyssna, för psykisk ohälsa eller sorg är inget rop på uppmärksamhet, det faktiskt så många som mår dåligt i Sverige idag. 

Så bestäm dig nu för att fria, hellre än fälla så kanske någon vågar prata och ta tag i sina problem innan det är för sent. 
Sanna

Det är som du säger, vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Anledningen till att vi undviker ämnet är oförståelse och fördomar hos andra men om vi då håller tyst om ämnet blir det ännu fler fördomar och ännu mer oförståelse - det skapas en ond cirkel. Modigt inlägg. Beklagar sorgen, kram.

johanna

Jag tycker absolut det är något man ska och bör prata om. Såklart att alla sörjer olika när en tragedi som detta sker, men att vara helt tyst om det gör det (ofta) svårare för en själv att sörja och kunna gå vidare. Jag hade nog pratat om det, skrivit om det, hur jag mådde och hur jag försökte ta mig vidare, genom sorgen. För det gör man alltid vid ett dödsfall, självmord eller inte. Det tar tid att sörja och alla gör det olika. Sen får man väl snarare tänka sig för hur man skriver om det om man har en offentlig blogg, stor instagram eller liknande. Det känns enklare på en blogg än på instagram, för man kan skriva mer. Men att till respekt för familj, den avlidne och nära och kära inte nämna namn eller liknande.

Hanna

Applåder till dig!!!!

ISA

Jag tycker vi måste prata mer om ALLT idag, allt som mörkas och nästan tabubeläggs för ju mindre man pratar om något desto jobbigare blir det. Superbra att du skriver om detta. <3

Emma

Hej på dig, självklart måste vi ta upp sådant som står oss nära och när inte massmedia tar upp det så får gemene man ta det i egna händer, själv så skriver jag jag hur det är att leva i ett fördomsfullt samhälle med att vara en Transperson och dess fördomar som människan har om oss, har frågestunder om det ämnet och hur det är att leva som en Trans kvinna i dagens samhälle..


Vill du följa med på min resa så gör det genom att kolla in bloggen som du hittar här...


Lämna gärna spår efter er och bloggar ni så uppge adressen så lämnar jag spår efter mig i er blogg..

Mvh Emma P..

Hanna

Vad ledsamt att höra om din vän. Ännu mer ledsamt är det att höra om den bristande förståelsen och okunskapen som finns. Tänk om man bara kunde bemöta alla med medmänsklighet och empati istället.

Days by Johanna

Mycket kloka tankar. Håller med, det måste pratas om det utan och döma. Att det tas på allvar.

Beklagar sorgen efter din vän <3

Sofie, Självmordetsbarn.se

Det är klart att vi måste våga prata om det! Och sorgen kommer i så många former och vi måste våga prata om hur livet är efter en närståendes självmord!

Jag och min kollega har börjat blogga om hur det är just efter ett självmord och trots att vi precis har startat hoppas jag att du och fler vill följa oss <3 Jag berättar min egna historia om när jag förlorade min mamma och tillsammans kommer vi framöver jobba med vad vi kan förbättra för de efterlevande. Det är så många frågor man står med <3

Sofia

Så sant som det var sagt.

Bra skrivet och jag önskar du sluppit vara med om detta men det kommer ljusare dagar.
Styrkekram

Bella

Så himla viktigt inlägg!

När Annie fotograferar i Kalifornien

Tror det där är mycket beroende på hur ung man är. För mig låter det där som ett tonårsbeteende som skulle kunna ske på en högstadieskola eller ett gymnasie. Jag hade en släkting som tog livet av sig, och nu senast en familjevän. Då hände inget av det där. Däremot var det mycket hyschande om att man inte kunde prata om det, för att det var skamligt, att det var taskigt mot familjen.

Jag vet inte hur gammal du är, men jag vågar ändå påstå att det kommer bli bättre ju äldre din omgivning blir. När man är ung fattar man inte hur stort ett självmord är. Det finns ett slags romantiskt skimmer omkring det, en overklighet och dem som tisslar och tasslar gottar sig ofta i det som om det vore någonting spännande som hänt. Man förstår inte. När den som begår självmord är över femtio tisslas det inte. Det finns inget skimmer. Människor sliter sig i håret och undrar HUR FAN kunde det här hända? Hur kunde vi missa? Man letar fel. Man letar syndabockar. Anhöriga får enorm skuld. var dem inte bra nog, där nog, såg dem inget? Det är jättetungt.

Jag tror att det behövs ett enormt arbete i skolorna för att unga ska förstå vad självmord är. Vad döden är. De flesta har aldrig upplevt den i den åldern; om dem har det är det ofta en mormor eller gammelmormor som gått bort, minnena och känslorna vaga. Du har så rätt i att det behövs pratas men det behövs framförallt lyssnas, något som ungdomar blir allr sämre på. Allt går att göra om, resetta. Då är dödens slutgitighet och iskallhet obegriplig.

<3 Sköt om dig och jag hoppas att du aldrig mer behöver uppleva det här. Och jag hoppas att du vågar ta diskussionen om någon öppnar för den. Jag tänker någon gång tatuera in kommat på handen. Öppna för det där samtalet. Sprida informationen. Lära folk att självmord varken handlar om uppmärksamhet eller ens om att vilja dö, utan allt för oftast en smärta alldeles för tung för personen att bära genom livet. <3

Alexandra

Så fantastiskt skrivet! Alla hanterar saker annorlunda och det är varken rätt eller fel. Man kan aldrig veta hur en annan person faktiskt mår, och vi MÅSTE sluta försöka döma utifrån! Heja dig, och tack för att du delar med dig av din berättelse, så modigt och starkt! Kram

maria

Ja det måste vi verkligen våga prata om eftersom det är så himla vanligt förekommande. Tack.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like